Man har ju "några" år på sig, så detta lär ändras massor av gånger. Men jag tror att jag vill jobba med medicin; intensiv el kanske akutvård. Allmänläkare verkar intressant och det verkar vara ett säkrare val, både på gott och ont... Vad funderar du på själv?
Här hoppas det mellan barnmedicin, allmänmedicin och psykiatri. Emellanåt även internmedicin. Men som sagt, lär ju ändras ju mer man vet.
Pluggar till syrra nu 3e terminen, så lite hum har man ändå vad de sysslar med.
som sagt, det är ju många år kvar innan man måste bestämma sig. men nu är jag lite inne på gynekolog/förlossningsläkare, invärtesmedicin eller allmänmedicin. men jag kommer nog hinna ändra mig tusen gånger innan det är dags att bestämma sig..
Ingenting hugget i sten ännu, men just nu känner jag mest för antingen någonting inom barn/förlossning/fertilitet eller infektionssjukdomar (har gammalt intresse för HIV/AIDS). Absolut inte psykiatri, det är nog det sista jag vill arbeta med... tycker att det verkar vara slitande att jobba med, utifrån vad jag har sett; att jobba med barn vore däremot fruktansvärt givande om jag fortsätter att känna som jag gör nu. Jag vill inte bara pillra på [i:84e01ed1f3]människor[/i:84e01ed1f3], jag vill pillra på [i:84e01ed1f3]barn[/i:84e01ed1f3]!
[size=10:84e01ed1f3]( det där sista lät visst lite tokigt...)[/size:84e01ed1f3]
Fast den som lever får ju se... finns ju gott om tillfällen att få nya intryck av saker och ting. Är redan lite smånyfiken på kirurgi...
När man är sugen på att bli barnläkare för att det är kul att arbeta med barn ska man ha i åtanke att man kommer att få träffa många väldigt sjuka och döende barn - inte bara glada och friska barn..
viadirekt: det är ju sant. men samtidigt finns det ju barnläkare som jobbar på typ barnavårdscentraler och liknande, alltså inom primärvården. och då är det ju ändå rätt många förhållandevis friska barn man träffar..
om man däremot jobbar som barnläkare på en barncanceravdelning på ett sjukhus så är det ju såklart fråga om betydligt mer sjuka och döende barn.
så även om man vill jobba med barn så finns det ju fortfarande möjlighet att påverka hur stor andel av patienterna som ska bestå av döende barn.
sedan tror jag personligen att det även kan vara väldigt givande att jobba med barn även om de är väldigt sjuka. det är liksom något med barn som gör att man berörs, och även om det förmodligen är väldigt tungt ibland att jobba med väldigt sjuka barn, så tror jag att glädjen när man faktiskt kan hjälpa de här sjuka barnen väger upp det.
jag tror t.ex att man som geriatriker inte tycker att jobbet är lika tungt när ens patienter är väldigt sjuka, för det är ändå gamla människor och man är inställd på att livet tar slut när man är gammal. men jag tror inte heller att glädjen när en patient faktiskt blir frisk är lika stor som när ett barn man har haft som patient äntligen blir frisk från sin cancer..
[quote:eebc4c06d2="radioaktiv"]men jag tror inte heller att glädjen när en patient faktiskt blir frisk är lika stor som när ett barn man har haft som patient äntligen blir frisk från sin cancer..[/quote:eebc4c06d2]
Du har en poäng där Radioaktiv! Jag har arbetat med både geriatrik och barnhabilitering och glädjen runt barnet är påtaglig, även när inte allt går som det ska. Är dock inte helt övertygad om att barn är det jag vill arbeta med. Fördelen med vuxna är att man har en mer direkt kontakt med patienten. Vid allt arbete med barn har man ju föräldern att samarbeta med, som faktiskt tar en stor del. Har funderat på rehabilitering, gynekologi och neurologi men tror att åsikten kommer att ändras många gånger under utbildning och arbetsliv.
Jag tycker allting verkar intressant! Men har alltid tyckt att det vore en liten dröm att få göra en blind människa seende. Så om jag skulle välja nu skulle jag nog välja oftalmologi! Ögat har alltid fascinerat mig. 8)
Oj då, vart ska man börja. Det känns nog mest som om man vill ut i vården och få känna på allt. Fast jag har precis som nisse alltid varit intresserad av HIV och infektionsförlopp i allmänhet. Sen känns nog psykiatri lite avtändande, inte för att det inte är intressant utan för att det kan nog bli lite väl nedbrytande i längden att ha hand om mentalt sjuka...