Mauritz skrev:Det hade varit intressant med lite mer djupgående inlägg på just HHS vs läkarutbildningen. Det verkar vara väldigt mycket cynism för båda utbildningarna i denna tråden.

Är du intresserad av själva utbildningarna alltså?

Läkarprogrammet är elva terminer långt; fyra prekliniska terminer med i princip enbart teoretisk utbildning och sju kliniska terminer på sjukhuset (varav en termin går åt till självständigt examensarbete).

Preklin är väl den roligaste delen för de som inte alls vill jobba med människor, och den tråkigaste delen för de som vill det. Jag tyckte preklin var totalt värdelöst. En stor del av det man lärde sig kändes som onödig kunskap när man i slutändan ändå skulle specialisera sig på något snävt. Men som kandidat på sjukhuset, underläkare, AT-läkare och legitimerad läkare kommer man ändå behöva mycket av det man lär sig på preklin, mer eller mindre.

Jag tyckte att det roliga började på klin. Man fick träffa patienter, skriva journal och göra saker som man kände var mer direkt kopplade till yrket man läste till. Det absolut roligaste hittills som jag varit med på var thoraxkirurgen. Att stirra rakt in i en persons bröstkorg med ett hjärta som slår är en ganska mäktig känsla, för att inte tala om att stoppa hjärtat (under operationen), och känna på det.

Det känns redan under klin som att man faktiskt går till ett arbete på morgonen. Man får ta emot flertalet patienter per dag och är man ambitiös kan man utan problem gå extrapass på de placeringar man tycker är roliga och lärorika. Terminerna på klin börjar med en integrationsperiod där man får lära sig det teoretiska man behöver kunna under terminen. Den brukar vara ungefär en månad. Sen har man klinikplacering. Man går några veckor på en placering med en handledare. Många blir utplacerade till mindre sjukhus, där man ofta är färre studenter per handledare. Hittills har jag (som gått sex terminer) inte varit fler än tre studenter på en handledare, vilket fungerat helt okej.

Hur det går till när man träffar patienter beror dels på handledaren och dels på dig själv. Om man är mer framåt och berättar för läkaren att man brukar gå in till patienten själv, sedan komma ut och diskutera med läkaren för att sedan gå in och komplettera eventuella missar, så kommer läkaren oftast gå med på detta. Vill man vara mer passiv och bara stå bakom läkaren kan man säkert ordna detta med, men då lär man sig ju inte lika mycket. Jag tycker det är givande att träffa patienter helt själv. Man brukar vara rätt självkritisk och upptäcka eventuella missar man gjort utan att ha en läkare som hökar bakom ens rygg. Man går ju in till patienten strax efteråt tillsammans med läkaren och jämför sitt eget tillvägagångssätt med läkarens. Kul.

Tentorna under klin är utformade som fall, man slår upp en sida och får en liten historia presenterad för en. Elsa 72 kommer in med magont, bla bla bla. Vad gör du? Man svarar på frågan och vänder bladet. Där står svaret, en uppföljning, samt en ny fråga. På så vis kan man misslyckas med en fråga men sedan ledas in på rätt spår och därmed svara rätt på resten. Det är rätt okej. Om man är uppmärksam och tar för sig under terminerna så kommer man klara tentorna ganska enkelt utan att plugga ihjäl sig. Personligen föredrar jag t ex att förstå en sjukdom och därifrån resonera mig fram till symptom i stället för att lära mig listor med symptom för olika sjukdomar, men alla har olika sätt de lär sig på. Kroppen betér sig oftast logiskt, och gör den inte det kan man alltid skylla på genetiska variationer mellan individer

Blev lite långt nu. Hoppas det var något sånt här du var ute efter.

Tack för inlägget, det uppskattas. Jag är nu bestämd på att läsa till läkare och kommer ordna upp behörigheten nästa termin. Det bästa med utbildningen är just att det är väldigt brett och man kan jobba inom många olika branscher om man nu känner för detta, att mina favoritämnen är Biologi, Kemi och Matematik (...) gör det ju inte sämre. Blandningen mellan praktik och teoretisk lära låter väldigt vettig, och ger en bra blandning snarare än att man är låst till just det teoretiska och sedan blir förvånad när man väl kommer ut i arbetslivet.

Vi får se hur det går med att hitta lägenhet runt Solna, men ska hålla mig optimistisk just på den punkten.

Är i samma sits. Har inte fysik, kemi och biologi B, men tänker nog göra prövning i dem efter att ha jobbat in dem själv nästa termin. Detta för att jag jobbar med ett ganska extremt jobb där jag har noll flexibilitet. Ska du söka KI? Kanske kan vi tipsa varandra lite då om hur man preppar bäst för PIL.

Jag har läst den här tråden och tycker att det är tråkigt att du Empezar känner som du gör inför det yrke som du studerar till.

Jag läser nionde terminen på läkarprogrammet och känner därför att jag måste göra ett inlägg i debatten. Jag trivs jättebra med mitt kommande yrke och känner för varje termin att det känns mer och mer rätt.

Naturligtvis har även jag mina funderingar när det gäller klåfingriga politiker m m. Att utöka läkarprogrammet med 1000 platser per år, som Miljöpartiet verkar föreslå, är inget annat är totalt orimligt och helt ogenomförbart.

Det jag skriver nu kommer jag säkert att få backa från i framtiden, men läkarutbildningen är nog i dagsläget så stor som det någonsin kan vara. Läkarutbildningen bygger på att man ska lära sig när man är ute på klinik, och därför finns det en gräns för hur många som kan utbilda sig samtidigt. När det gäller många andra utbildningar som ska få fler platser räcker det egentligen med att bygga en större föreläsningssal. Så är alltså inte fallet vad gäller läkarutbildningen.

Nu till några positiva saker med läkaryrket:

* Man får ett roligt och omväxlande arbete. Hur omväxlande man vill ha det väljer man till viss del själv, om man subspecialiserar sig mycket är omväxlingen så klart mindre. Omväxlande är dock yrket. Ingen patient är den andra lik, så är det verkligen. Att säga att det bara är patienterna och sjukdomarna som växlar är alltså inte "bara", just dessa faktorer i sig ger en oerhörd variation.
* Yrket har en hög status. Människor lägger sina liv i händerna på en, det gör att människor har förtroende för läkare. Jag tror att det kommer att vara så även i framtiden.
* Man får arbeta med intressanta och intellektuellt stimulerande arbetsuppgifter. Som läkare måste man hela tiden fortbilda sig. Forskningen går framåt hela tiden, nya behandlingar gör intåg. Man tvingas allt som oftast vara detektiv för att utreda patientens besvär. Många av de yrken som ger en lön på 35 000 (snickare m fl som nämnts) är helt enkelt inte lika roliga att gå till varje dag som arbetet som läkare (så klart min högst personliga åsikt).
* Man får arbeta med människor. I sig väldigt roligt.
* Man får hjälpa människor. Även om man kan hjälpa människor inom många andra yrken också så räddar man inom de yrkena inte människors liv.
* Man får en hög lön. På de sjukhus som jag har gjort praktik har man inte behövt arbeta som "specialist" i 10-15 år innan man blir överläkare. Min erfarenhet är att många blir överläkare väldigt snabbt efter ST-tidens slut (gäller åtminstone mindre orter).
* Stor bredd. Det finns en oerhört stor variation mellan de olika specialiteterna.
* Man kan vara säker på att få jobb inom det som man utbildar sig. Framtiden är på så sätt tryggad såvida man inte klantar till det riktigt rejält.

Norrland skrev:Jag har läst den här tråden och tycker att det är tråkigt att du Empezar känner som du gör inför det yrke som du studerar till.

Jag läser nionde terminen på läkarprogrammet och känner därför att jag måste göra ett inlägg i debatten. Jag trivs jättebra med mitt kommande yrke och känner för varje termin att det känns mer och mer rätt.

Naturligtvis har även jag mina funderingar när det gäller klåfingriga politiker m m. Att utöka läkarprogrammet med 1000 platser per år, som Miljöpartiet verkar föreslå, är inget annat är totalt orimligt och helt ogenomförbart.

Det jag skriver nu kommer jag säkert att få backa från i framtiden, men läkarutbildningen är nog i dagsläget så stor som det någonsin kan vara. Läkarutbildningen bygger på att man ska lära sig när man är ute på klinik, och därför finns det en gräns för hur många som kan utbilda sig samtidigt. När det gäller många andra utbildningar som ska få fler platser räcker det egentligen med att bygga en större föreläsningssal. Så är alltså inte fallet vad gäller läkarutbildningen.

Nu till några positiva saker med läkaryrket:

* Man får ett roligt och omväxlande arbete. Hur omväxlande man vill ha det väljer man till viss del själv, om man subspecialiserar sig mycket är omväxlingen så klart mindre. Omväxlande är dock yrket. Ingen patient är den andra lik, så är det verkligen. Att säga att det bara är patienterna och sjukdomarna som växlar är alltså inte "bara", just dessa faktorer i sig ger en oerhörd variation.
* Yrket har en hög status. Människor lägger sina liv i händerna på en, det gör att människor har förtroende för läkare. Jag tror att det kommer att vara så även i framtiden.
* Man får arbeta med intressanta och intellektuellt stimulerande arbetsuppgifter. Som läkare måste man hela tiden fortbilda sig. Forskningen går framåt hela tiden, nya behandlingar gör intåg. Man tvingas allt som oftast vara detektiv för att utreda patientens besvär. Många av de yrken som ger en lön på 35 000 (snickare m fl som nämnts) är helt enkelt inte lika roliga att gå till varje dag som arbetet som läkare (så klart min högst personliga åsikt).
* Man får arbeta med människor. I sig väldigt roligt.
* Man får hjälpa människor. Även om man kan hjälpa människor inom många andra yrken också så räddar man inom de yrkena inte människors liv.
* Man får en hög lön. På de sjukhus som jag har gjort praktik har man inte behövt arbeta som "specialist" i 10-15 år innan man blir överläkare. Min erfarenhet är att många blir överläkare väldigt snabbt efter ST-tidens slut (gäller åtminstone mindre orter).
* Stor bredd. Det finns en oerhört stor variation mellan de olika specialiteterna.
* Man kan vara säker på att få jobb inom det som man utbildar sig. Framtiden är på så sätt tryggad såvida man inte klantar till det riktigt rejält.

Härligt med en annan sida av myntet!

Det känns lite som att det som skrivs i den här tråden bekräftar min tanke angående om läkaryrket är rätt för en eller inte. Det verkar som att om man på allvar velar mellan läkarutbildning och att läsa något annat, är nog inte läkarprogrammet det optimala för en. Man kanske måste ha en viss blind vilja att bli läkare för att stå ut med långa studier och all skit i yrket / inom vården.

Jag kan personligen inte tänka mig något bättre yrke än läkaryrket.

Jag hade också fina betyg men vill inte arbeta som ekonom, hur fin skola jag än hade kommit in på. I näringslivet finns en helt annan hets, karriärsblindhet och ytlighet än vad som finns i läkaryrket. När man väl är läkare kan man fokusera på att bli duktig i sitt yrke. Man får ju efter grundutbildningen göra all vidareutbildning på betald arbetstid, för att därefter få högre lön då man har blivit mer meriterad och erfaren. I vilka andra yrken har man den förmånen?

Vidare: Jag köper inte alls åsikten att man inte kan använda sina medicinkunskaper på fritiden. Som läkare kan man mycket om hur kroppen fungerar, man har därmed mycket mer kunskap om hur man själv fungerar än vad gemene man har. Dessutom är ju förskrivningsrätten i princip fri, varför man har rätt att behandla sig själv (vilket är praktiskt och sparar en del tid då det gäller enklare åkommor, vid allvarligare sjukdomar ska man naturligtvis låta sig behandlas av en kollega).

Ekonomi, företagsstyrelser och finansvärlden kan säkert vara intressant för en del, personligen vill jag göra något som känns givande på det personliga planet också. Om man vid jämförelser mellan olika yrken endast tänker på lönen missar man enligt mig det väsentliga. Om det enda målet med livet är att tjäna mycket pengar, då är nog läkaryrket fel val. Vill man ha ett intressant, spännande, givande och intellektuellt stimulerande yrke där man samtidigt får väldigt bra betalt, då torde läkaryrket vara rätt.

Tråkigt att så mycket i den här tråden handlar om negativa sidor med läkaryrket, när de positiva sidorna är så många fler. Jag känner i ärlighetens namn inte till någon läkare som har ångrat att han/hon valde att bli läkare.

Norrland skrev:Mycket text

Det är kul att du kommer med fler positiva sidor till läkaryrket!

Ett tillägg till just arbetslösheten är ju att många specialiteter har fördelen att man kan söka jobb i princip vart som helst i landet, och få jobbet direkt. Det är inte många yrken som har det så bra. Frågan är hur länge det håller i sig - sannolikt rätt länge eftersom politikerna ännu inte listat ut att man behöver genomgå AT och ST för att bli färdig specialist.

Helt sant. I Sverige råder det ingen brist på vik ul, sådana finns det tämligen gott om. Det är brist på specialister inom många specialiteter. Det smartaste och mest resurseffektiva hade varit att istället förmå landstingen att ordna fram fler AT- och ST-platser.

Dags igen nu...

http://www.dn.se/ekonomi/kostnader-for- ... re-skenar/
http://www.ostran.se/NYHETER/Kalmar/Hyr ... ner-kronor
http://vlt.se/asikt/debatt/1.2255315-hy ... kostar-mer
http://www.dagensmedicin.se/nyheter/kos ... re-skenar/

Man kan ju nämna att en hyrläkare kostar ungefär lika mycket som en inhyrd hantverkare. Så kan vi ju inte ha det. (Läs: kostnad är inte lika med lön, det gäller även för hyrläkarkostnader)

Media spelar arbetsgivarna rakt i händerna när de kritiserar hyrläkare. Hyrläkare existerar framför allt på grund av att arbetsgivarna inte klarar av att skapa en omgivning där läkare vill jobba och etablera sig. Dessutom är det är ju små summor de pratar om i artiklarna. Har för mig att hyrläkare kostar 1% av sjukvårdens utgifter i Sverige.

Som vanligt blir det patienten som i slutändan får lida.

Edit: Tack Norrland för den andra sidan av myntet.

Och lite mer...

http://www.metro.se/nyheter/fler-lakare ... jHuvX3mUk/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.as ... el=5697038
http://news.silobreaker.se/fler-lkare-f ... 8641554541
http://www.nyhetspressen.se/2941822

I morgon rapporterar media om hur sjuksköterskor, busschaufförer och snickare begår grova brott. Eller inte.

Antar att media bara vill skydda befolkningen från dessa onda läkare, men glömmer bort att HSAN/Socialstyrelsen redan gjort detta med deras indragna legitimationer. Men om man gör det klart att 17 av 30 000 läkare fått sin legitimation indragen i år, så kanske folk inser hur illa det faktiskt är?

Suck.

Norrland skrev: Naturligtvis har även jag mina funderingar när det gäller klåfingriga politiker m m. Att utöka läkarprogrammet med 1000 platser per år, som Miljöpartiet verkar föreslå, är inget annat är totalt orimligt och helt ogenomförbart.

Vill verkligen MP öka antalet läkarplatser med 500 per termin? Det låter väldigt märkligt. Om folk med 1.6 kan komma in på Karolinska som läkare blir det väldigt tråkigt att se hur lågt prestigen har fallit.

Fast varför är det viktigt med prestigen? Är det därför man söker till läkarprogrammet och blir läkare?

Om läkare är ens kall skall det väl kvitta om programmet är prestigefyllt eller inte. Precis som att det borde kvitta om man pluggar på Karolinska Institutet eller något annat lärosäte så länge man får göra det man vill.

Michster skrev:Fast varför är det viktigt med prestigen? Är det därför man söker till läkarprogrammet och blir läkare?

Om läkare är ens kall skall det väl kvitta om programmet är prestigefyllt eller inte. Precis som att det borde kvitta om man pluggar på Karolinska Institutet eller något annat lärosäte så länge man får göra det man vill.

För många personer är prestige viktigt, även om man har en stark vilja att bli någonting? För mig är det viktigt att det jag sysslar med är viktigt och betyder någonting. Det är därför jag kommer börja i ett lärosäte jag tycker är bra, jag hade inte läst till läkare i en hydda i somalia bara för "jag super duper vill bli läkare". Det senare kallar jag egoism, skall man göra någonting så skall man göra det riktigt och inget halvdant.