apophiis skrev: ↑fre 20 aug, 2021 14:18 Känner ni igen er i känslan av att vilja så mycket men frustrationen tar över?
Just nu är jag så sliter, jobbar heltid och lite till, lämnar och hämtar på förskolan, lagar mat, nattar och pluggar varje kväll.
Just nu är jag så sliten att jag inte känner någon progress och börjar ifrågasätta varför jag gör detta? Men min längtan och min vilja är ändå så stor att jag trots min bristande ork sätter mig framför XYZ DTK MEK, ja bara ni här förstår nog..
Jag vet inte om det är för det är en hormonfylld vecka eller om det är för att jag är så trött och har faktiskt bara haft 1 vecka semester sedan ja förra sommaren eller om det är för att jag upplever att XYZ och KVA är så mycket svårare än det brukar.
Att kvantitativa delen helt plötsligt känns som en bergsvägg och inte en fin lätt ökande uppförsbacke gör ju inte att orken till motivation ökar.
Men samtidigt så vet jag att jag kommer vara så jäkla fly förbannad och framförallt jävligt ledsen på mig själv när jag skriver prover och inte känner att jag gav all den tid jag faktiskt har.
För när allt ändå kommer till kritan så är det ju allt jag vill, jag vill lyckas.
Samtidigt får jag dåligt samvete och jag försöker arbeta bort detta då jag egentligen tycker att jag förtjänar att få ha ett yrke där jag trivs och vill vara kvar i.
Men mitt dåliga samvete bottnar i att människor i min nära omkrets sliter jävligt (ni får ursäkta mitt språk idag men ibland finns det sådana stunder ) hårt för att ens få komma till en intervju för ett jobb och att dessutom få jobbet, ja det är inte en självklarhet
Jag däremot har ett jobb med oändligt med jobberbjudande och ibland känner jag att jag vara borde vara tacksam och gilla läget. Men faktum är att jag i längden inte mår bra av mitt jobb och det vill jag kunna göra.

Idag är det fredag, och vet ni vad, på måndag har jag 1 vecka ledigt och jag ska njuta och ha det jävligt gött