jag har 10 på elf..fan..hade jag haft 20 hade jag inte haft det här problemet..hahahaha..

colabebbe: jag tycker inte du ska hoppa på psykologprogrammet om det verkligen är läkare du vill bli. Om du inte har erfarenhet av högskolestudier kan det iofs vara en bra erfarenhet men det tar ändå en hel del tid att plugga psykologi och då hinner du inte läsa på hp. Dessutom är det onödiga CNS pengar som förvinner. Om du känner att du klarar av att bita i det sura äpplet och stanna ett halvår till där du bor och plugga på hp så tycker jag du ska göra det. Tycker du däremot att det börjar bli väldigt deprimerande och verkligen vill flytta och plugga ett tag så ska du fösrtås göra det för att få ett break så att säga. Så gjorde jag själv förra terminen. Började på psykolog bara för att jag var så sugen på att plugga och så trött på att jobba. Visst lär man sig mycket och det är intressant.(jag känner att jag tex har lärt mig en hel del nya ord genom mina studier som man kan ha användning för på hp). men nu vill jag ta ett uppehåll i psykologin för att försöka komma in på läkare igen. Tyvärr blir det inte mycket tid eller ork över till att träna på hp när man läser på universitet. Hoppas det löser sig för dig! och du är ju bara 21 så du behöver inte känna någon stress.( tänk på oss 84:or och äldre som fortfarande kämpar så känns det nog lite bättre!). Lycka till!

meddelandet har inaktiverats

colabebbe skrev:Jag undrar också när man ska ge upp sin dröm. jag är 21 år och har sökt läkarlinjen 3ggr. vill bli psykiatriker. gjorde högskoleprovet för första gången nu i våras. har 20,0 i bg och 1,4 i hp. jag står jämt som reserv på plats 300-500. det känns så jävla frustrerande. jag har kommit in på mitt andra val som är psykolog i lund. lund är min favoritstad och alla kompisarna är där. jag längtar verkligen till att flytta dit. Nu undrar jag:
1, ska jag tacka ja till psykologprogrammet och hoppas att det blir bra
2, tacka ja och göra högskoleprovet i höst och försöka komma in på läkarlinjen till januari.
3, skita i att börja plugga nu. för om psykologprogrammet inte blir rätt så är det dumt att ta en massa studielån..dessutom får jag tid att plugga inför högskoleprovet..
4, ta psykologprogrammet för jag klarar mig utan studielån i ungefär ett år. har sparat pengar.. frågan är: hinner jag plugga inför högskoleprovet samtidigt som jag går på psykologprogrammet för att jag ska kunna höja mig från 1,4-1,6?

Jag är så förvirrad. Jag har fått lägenhet i lund jämte min bästa kompis och jag är så less på att bo där jag bor nu och alla mina kompisar har dragit härifrån...så vad gör man? jag har hört att man kommer in i oslo med 20,0..det kan jag tänka mig. är det nån av er som provat det?

varför vill du ha 1,6? satsa på 1,7 isf, det är ju inte direkt säkert att man kommer in om man har 1,6, jag har det och jag har sökt tre ggr nu och inte kommit in i sverige. men nu ska jag till polen, wiii

meddelandet har inaktiverats

kattia: varför hoppar du av psykologprogrammet?
jag tror att jag känner mer för läkare mest för att det är bättre lön, man kan skriva recept som psykiatriker, bättre möjlighet att få jobb, och för att mina föräldrar pushar mig så mycket och min pappa är läkare och min bror läser till läkare och att jag på nåt sätt är dömd till att bli det, speciellt när jag gått natur och har 20,0..är det fel anledningar? Om jag skulle välja mellan att läsa psykologi och medicin så skulle jag lätt välja psykologi.jag tror att det är mer intressant..men sen så kanske man har fler fördelar om man är läkare? sorry för att jag låtr så ytlig!!

meddelandet har inaktiverats

till kristina: kostar inte det mycket att plugga i polen? kan man komma tillbaka till sverige och börja jobba som en nyutexamineradläkare som pluggat i sverige? kan man plugga där om man inte har svenskt medborgarskap? (jag har dubbelt typ)

har du 20,0? i så fall, ska du inte försöka komma in i sverige om du höjer dig lite till på hp?elr tycker du om polen?

kristina: jag håller med maria! va modig du är!! grattis! ursäkta för att jag ställde en del frågor som kanske kan irriterar dig..inte meningen..

meddelandet har inaktiverats

maria: jag tycker inte du ska lyssna för mycket på dina päron, de är ju trots allt ur en helt annan generation och har en annan syn på livet.Min mamma är likadan och hade helst sett att jag hade börjat på vilken utbildning som helst direkt efter gymnasiet. Detta är ditt liv och dina beslut som DU sen får leva med resten av livet så jag tycker inte att du ska få panik och bara hoppa på en utbildning bara för att! jag tror att det är möjligt att få 1,7 första gången om du lägger manken till, du ska kanske till och med ge det 2 försök? Så tänker jag göra själv. Ge det 2 försök till, går det inte kan man alltid åka utomlands. Duktigt av dig att palla Handels så länge som du gjorde. Har en kusin som har gått där och hon berättade också en del om sina klasskompisar vars släkt hade gått på Handels i flera generationer och var lite speciella! Börja inte på veterinär om du hellre vill bli läkare, om du inte trivs och hoppar av blir dina föräldrar ännu surare, ta ett år på dig och gör hp och tänk efter lite vad du verkligen vill.Läkare tycker jag är ett toppenyrke ur alla synpunkter och veterinär är inte alls samma sak. Man måste nog gilla djur väldigt mycket, och vill du absolut inte jobba med kossor så tycker jag inte att det är din grej kanske riktigt. Som sagt, försök att hitta ett jobb om du inte redan har ett, säg till dina föräldrar bestämt att det är läkare du ska bli och plugga. Det kommer att gå!

colabebbe: jag tänker också lite som dig, att psykologi är kanske roligare att plugga men det är skönare att jobba som läkare. Inom psykiatrin tror jag ändå att man har mycket mer att säga till om som läkare, vilket kan vara positivt. Dessutom så tycker jag det är så intressant att läsa om vad rent fysiskt som ligger bakom olika själsliga tillstånd. Jag trivdes på psykologen men kände ändå att det inte var utmaning nog,jag saknade dessutom det naturvetenskapliga. jag tänker inte fortsätta för jag skulle inte hinna plugga till hp samtidigt,det är ändå en del plugg. Att din pappa är läkare och din bror är på väg tycker jag du ska se som tillgångar. Det är ju inte helt fel att ha lite kontakter och någon som kan fungera som en mentor för dig. Jag blir lite nyfiken när du säger att du har dubbelt medborgarskap. Varifrån? Själv har jag även iranskt medborgarskap. Det är inga problem med det om du vill till Polen. Det kostar cirka 90000 per år så det skulle vara lite surt om man läser där ett år och sen ångrar sig och åka hem.
Lycka till med att ta ett beslut!

Maria_84 skrev:Maria säger:

Eftersom jag aldrig gjort HP skulle jag behöva förbereda mig rejält, men samtidigt är jag rädd för att tåget ska gå. Jag kanske aldrig kommer in på läkare och då har jag sumpat min chans att bli veterinär också. Men jag lär nog inte hinna med både och. Sedan vill inte mina föräldrar ställa upp och skjutsa upp mig till en ny stad igen eftersom Stockholm blev så galet och jag ringde hem många ggr och var ledsen för att jag inte trivdes. Hur ska det då gå om jag skulle komma in på läkare sen för då för de komma och hämta mig en gång till.
De är trötta på mig här hemma och nu bryr de sig inte. De säger allvarligt till mig att det här inte är klokt och att jag måste bestämma vilket yrke jag ska ha och se till att bli färdig. Jag känner mig mer vilsen, ensam och velig då när de ej bryr sig. Är det någon mer som känner igen sig? Man vill ju helst flytta först då man är säker på vad man ska plugga och inte hålla på och skifta hela tiden. Jag har dock bett om ursäkt för att jag är som jag är, men jag kan inte rå för mina känslor.

Jag är lite orolig för att jag kanske kan tröttna på att jobba med djur och jag vill absolut inte jobba med kossor, hästar osv. Denna känsla har jag haft ett tag och som smådjurs-veterinär tror jag man bara tjänar runt 25 000. Det speglar inte direkt ansvaret el. längden av utbildningen. Jag kan inte låta bli att tänka på det.

Jag var 24 år när jag insåg att jag ville bli läkare istället för vad jag egentligen pluggade till och 26 när jag kom in. Medelåldern bland nyblivna läkarstudenter är också runt 23-24, så du behöver inte oroa dig för att du håller på att bli för gammal - du kan gott ge läkardrömmen en chans på åtminstone 2 år. Man ska inte kompromissa med sina drömmar och vad man egentligen vill, då dör man inombords. Vill du bli läkare så bli läkare! Låt inte dystra "om" och "men" stå ivägen!

Hade min morfar gjort det så hade han inte lärt sig att skriva, cykla, fiska, ta körkort för moped, ta körkort för bil och bli affärsman - trots att han hade förlorat båda armarna som barn (oskyddad elkabel). Kunde han göra allt det där så kan du komma in på läkarprogrammet, bara du ger det lite tid och anstränger dig tillräckligt mycket.

(kan iofs hända att jag är lite "skadad" av mitt eget val och försöker rättfärdiga att jag gjorde det, trots allt jag läst innan, att jag kände mig lite gammal för en nystart och inte kan klara studierna utan att sommarjobba och extraknäcka, men men...)

Maria:

Tycker absolut inte att du ska lyssna på dina föräldrar. Dem har ingen rätt att säga åt dig hur du ska leva ditt liv. Förstår hur du känner dig, och du ska inte be om ursäkt för att du velar! Jag har också velat mycket över framtiden och yrkesval och jag vet hur stressande det kan vara. Men jag tycker det är ok att det tar lite tid. Man måste få ta sig tid att känna efter och hitta sig själv! Hoppar man på någon utbildning bara för att det känns som det mest förnuftiga tror jag inte man blir lycklig.

Som någon sade tidigare kommer dina föräldrar från en annan generation och de tänker annorlunda! De menar säkert väl även om de visar det lite fel.. Den enda du ska lyssna på är dig själv och din magkänsla! Så ta det bara lugnt, du är fortfarande ung.

Jag tycker du ska satsa på läkare om det är det du verkligen vill bli. Du kan ju iaf ge högskoleprovet en chans?

Maria_84 skrev:Till Christina från Maria

Grattis!
Det krävs också mod att våga flytta utomland för en utbildning. Jag skulle vilja men jag vågar inte vara så långt ifrån alla personer som betyder så mycket för mig. Jag vill knappt flytta ifrån staden där jag bor utan att längta hem. Visst är jag fjantig

Plus att jag inte kan dra på mig hela kostnaden för utbildningen. Jag är rädd att aldrig kunna betala av den.

Tack, det va snällt sagt!
Nej det är väl inte fjantigt, när jag fick reda på att jag inte kommit in i Sverige så blev jag jätteledsen såklart! Och det känns lite läskigt att flytta från allt och alla, men jag vet inte.. det känns jättespännande också, jag gillar lite äventyr... och jag tror det kommer att kännas som studentliv på riktigt liksom.. alla är ju nya och alla har flyttat dit för första gången antagligen, det blir säkert jättebra gemenskap. Sen har jag kollat på bilder därifrån och det ser jättefint ut tycker jag! Sen är det inte så fruktansvärt långt bort, det tar bara en timme med flyg och det är jättebilligt att flyga... och det bästa, jag ska få plugga nåt som jag längtat efter heeeela mitt liv!!!!!!!!! Bara det är värt allt!
Men ja det är synd att det kostar så mycket, men man får ju bra lön som läkare så det kommer nog att gå ihop, jag tycker iaf att det är värt det.

När måste man ge upp sin dröm tycker ni?

Första gången jag sökte till läkare var 1992...
Nu är jag 35 och kom äntligen in!
Jag tror att det nästan aldrig är för sent att ge upp sin dröm!
Men visst kan vägen dit vara brokig och lång, men å andra sidan får man med sig mycket erfarenheter i bagaget som kan komma till nytta.

Maria_84 skrev: Vad skulle ni göra?

Jag hade valt alternativ 2, Fortsätta/avsluta det jag påbörjat, samtidigt som jag skulle göra allt (plugga HP) för att komma in som läkare. Jag är säker på att om du verkligen ger dig attan på att komma in så kommer du in till slut! Ge inte upp din dröm!

Hugs,
/E