ludstj skrev:Visst, med största sannolikhet är väl den enda skenbara meningen med livet att överleva och sprida sina gener. Så är det ju för alla andra biologiska varelser på jorden. Men man upplever ju sitt eget liv på ett annat sätt. Jag tror den subjektiva meningen med livet är att hitta sin egen mening. Om man gör medvetna val och försöker förverkliga de förhoppningar man har på livet så kan man uppnå en bra livskvalité. Livet är långt men en dag tar det ju slut. Därför är det viktigt att styra det dit man själv vill.

För annars ångrar man sig när man dött eller? Så länge man inte börjar fundera på livets mening och om man är nöjd med vad man gjort i sitt liv så kvittar det egentligen vad man gör med livet. Man dör och sen blir man till jord.

För mig är denna fråga enkel, att dyrka Gud. Det kanske är enkelt för att jag själv är troende monoteist, men jag tycker att alla borde någon gång ställa denna fråga och försöka besvara den. Det kanske tar 1 år, 10 år eller kanske 50 år. Men en sak kan jag lova, när man väl har hittat svaret, känner man att man är den lyckligaste i världen.

Sen så kan man ju undra, allt som har en början har ju ett slut. Ponera att jorden och universum skapades av en slump (inte för att jag tror det), då kommer den väl också att försvinna av en slump och alla varelser dör, eller? Sen hela detta otroliga universum som bara expanderar och expanderar, hur alla planeter går i en bana med noggrannhet sker detta av en slump. Jag läste någonstans att om jorden skulle ligga lite närmare solen skulle det vara så hett att människan inte skulle kunna leva här. Eller om den skulle ligga lite längre bort från solen skulle temp vara så låg att människan inte skulle kunna leva heller. Jag tror inte att allt detta är bara slump och det gör inte heller mer än halva jordens befolkning. (monoteistiska religioner - judendomen, kristendomen och islam ; http://adherents.com/Religions_By_Adherents#MainList)

Människan är ju byggd av kropp(det fysiska) och själ ( det andliga); genom att äta, dricka, föröka sig eller helt enkelt ha kul tillfredställer man bara det fysiska, alltså kroppen. Däremot tror jag att många har glömt själen (det andliga).

Oj, det kanske blev lite för långt..

Man dör sen blir man till jord och sedan kan allt möjligt annat kan hända när man dör. Vad vet man först då.
Men jag håller med dig. Det spelar ingen roll vad man gör, förutom för en själv. Även fast det inte finns någon mening utanför dig finns det en inuti dig som är din vilja och dina drömmar. Där har man ju något att följa, även fast det ibland är svårt och man bara ser hinder.

Dr.portalen: Av alla biljoner planeter som finns där ute är det väl inte så konstigt att åtminstone EN av dem lyckas hamna i "rätt" omloppsbana runt en stjärna? Om chansen att det händer är 1 på 189534927384738732984523 så kommer det med allra största säkerhet att hända, säkert på flera håll i Universum!

Sen tror jag inte att Universum har någon början eller slut. Jag tror att Universum har funnits för evigt. Jag menar, vad exakt var det som exploderade vid Big Bang? Antagligen hade Universum imploderat, och sedan exploderat (Big Bang). Detta kommer säkert att hända igen om många många år.

Inget kan ha en början och ett slut för något måste ha hänt innan eller efter. Samma sak med att universum är oändlig, kanske till och med i olika dinmesnsioner, detta är något som jag tror alla människor har svårt att acceptera men ändå måste.

Dr. Portalen, jag respekterar din tro och jag tror säkert att det ger din liv mening. Men jag tror inte att det behöver vara en universell mening. Jag tror också att man kan ha ett rikt andligt liv utan att tro på någon av de stora religonernas gudar (eller några andra gudar).

Det ligger nära till hands att tro att en högre makt har satt jorden på just detta idealiska ställe från solen för att liv ska kunna uppstå. Men det finns ju åtta (är det totalt nio planeter?) andra planeter som ligger på andra lägen som saknar liv. Varför satte guden dom där? Jag kritiserar inte din tro, jag gillar bara att ifrågasätta.

Det är kul att läsa att astronomer har börjat hitta många jätteplaneter på samma avstånd till deras stjärnor som jorden har till solen. Man tror att planeternas månar kan ha liknande förutsättningar som på jorden. Kanske är liv lika naturligt som att stjärnor bildas ur interställara gasmoln. Tänk alla konstiga varelser som kanske finns där ute i rymden.

Dr.portalen skrev:För mig är denna fråga enkel, att dyrka Gud. Det kanske är enkelt för att jag själv är troende monoteist, men jag tycker att alla borde någon gång ställa denna fråga och försöka besvara den. Det kanske tar 1 år, 10 år eller kanske 50 år. Men en sak kan jag lova, när man väl har hittat svaret, känner man att man är den lyckligaste i världen.

Jag respekterar dig som troende fullt ut, men jag håller inte med. Kanske kommer jag, som du säger, vända mig åt någon religion i framtiden, på samma sätt som du mycket väl skulle kunna ändra din uppfattning om saker och ting någon gång.

Dr.portalen skrev:Sen så kan man ju undra, allt som har en början har ju ett slut. Ponera att jorden och universum skapades av en slump (inte för att jag tror det), då kommer den väl också att försvinna av en slump och alla varelser dör, eller? Sen hela detta otroliga universum som bara expanderar och expanderar, hur alla planeter går i en bana med noggrannhet sker detta av en slump. Jag läste någonstans att om jorden skulle ligga lite närmare solen skulle det vara så hett att människan inte skulle kunna leva här. Eller om den skulle ligga lite längre bort från solen skulle temp vara så låg att människan inte skulle kunna leva heller.

Fast grejen är just den att om naturlagarna funnits sen big bang så är det ju lika mycket slump som icke-slump (återkommer till detta), beror ju helt på hur man ser det. Tänk det omvända istället, anledningen till att vi finns är att just "slumpen" råkat gynna oss människor, såväl evolutionsmässigt som med tur ang. att vår planet hamnade i en bana som gjorde att vi klarade oss. Om vi säger att jorden skulle råkat bli lite mindre och hamnat närmare solen så skulle ju (med tiden + rimligvis) andra former av liv utvecklats här, och de skulle säga samma sak:
-Vilken tur vi har! Om jorden vore lite längre bort blablabla.

Men grejen är just den att de har, genom evolutionen utvecklats till att klara av just den hettan som finns där, så egentligen är det ju världens naturligaste sak.

På icke-slump- eller slump-argumentet: Ponera att du har ett hermetiskt slutet rum där du har t.ex. 50 atomer (självklart finns inte detta rum, bara i tanken), håller du då inte med om att du med STOR noggrannhet skulle kunna räkna ut hur atomerna skulle reagera med avseende på gravitation, dragningskraft, hur de förhåller sig till varandra osv? Man skulle med hög sannolikhet "förutsäga" framtiden, så länge man hade fullständiga fakta och enorm datorkraft. Om vi drar det steget längre och kartlägger atomerna i universum, skulle man inte då också kunna göra samma förutsägelse? Dock så förutsätter ju detta att inga interfererande (finns det ordet ens?) element kommer in i bilden. Tänk om alla partiklar har en liten skäl, eller något som är fysiskt omöjligt att kartlägga, eller tänk om det inte finns något slut ang. hur smått man kan dela upp dem? Då fallerar ju min teori (säkert inte ens min) totalt. Detta behöver ju inte definitivt motsäga Gudar ö.h.t., men de extrema som absolut inte tror på något annat än Gud at all times borde ju få sig en tankeställare i alla fall.

Dr.portalen skrev:Jag tror inte att allt detta är bara slump och det gör inte heller mer än halva jordens befolkning. (monoteistiska religioner - judendomen, kristendomen och islam ; http://adherents.com/Religions_By_Adherents#MainList)

Det säger ju inte så mycket mer än att människan gynnats av att ha en stark religion, kanske för att föra samman och ena folk? Vad vet jag, det varken motbevisar eller bevisar något tycker jag.

Dr.portalen skrev:Människan är ju byggd av kropp(det fysiska) och själ

Says who?

Dr.portalen skrev:Människan är ju byggd av kropp(det fysiska) och själ ( det andliga); genom att äta, dricka, föröka sig eller helt enkelt ha kul tillfredställer man bara det fysiska, alltså kroppen. Däremot tror jag att många har glömt själen (det andliga).

Kan detta kanske också kallas fysik eller mental hälsa? Måste de vara skilda? Tänk dig tankeexperimentet jag presenterade ovan, fast för den här situationen. En människa, vad är du mer än kemi? Med tillräcklig information (dvs all information) och datorkraft, skulle man inte kunna förutspå ditt nästa steg ganska exakt? Eller väljer du dina val själv? Är de omöjliga att förutspå, är det din själ som vetenskapligt inte kan beskrivas som är du (och dina val)?

Jag har inga svar, och det jag skriver behöver inte motsäga något som har med någon Gud att göra ö.h.t. Men är det inte kul att fundera lite på?

Själen är ju ens psyke, som finns i våra hjärnor. Själen är alltså i högsta grad "fysisk".

Att människan skulle ha någon metafysisk medveten "själ" är för mig absurt.

empezar skrev:Dr.portalen: Av alla biljoner planeter som finns där ute är det väl inte så konstigt att åtminstone EN av dem lyckas hamna i "rätt" omloppsbana runt en stjärna? Om chansen att det händer är 1 på 189534927384738732984523 så kommer det med allra största säkerhet att hända, säkert på flera håll i Universum!

Sen tror jag inte att Universum har någon början eller slut. Jag tror att Universum har funnits för evigt. Jag menar, vad exakt var det som exploderade vid Big Bang? Antagligen hade Universum imploderat, och sedan exploderat (Big Bang). Detta kommer säkert att hända igen om många många år.

Mja, det som är mest intressant är ju att vi bor i ett universum där liv överhuvudtaget är möjligt. Tänk dig alla våra konstanter som vi använder i fysiken, eller det matematiska/logiska språket vi använder för att beskriva verkligheten vem bestämde dem? Vi kan inte bortse ifrån att universum tycks "finstämt" för att liv ska kunna vara möjligt, varför har tillexempel tyngdkraften just den verkan den har? Hade den varit bara det minsta lilla annorlunda hade universum som vi känner det aldrig kunnat uppstå. Jag tror det är mycket viktigt att man inser att verkligheten aldrig någonsin är så enkel som den ser ut att vara

empezar skrev:Själen är ju ens psyke, som finns i våra hjärnor. Själen är alltså i högsta grad "fysisk".

Att människan skulle ha någon metafysisk medveten "själ" är för mig absurt.

Varför då?

Mat skrev:

empezar skrev:Dr.portalen: Av alla biljoner planeter som finns där ute är det väl inte så konstigt att åtminstone EN av dem lyckas hamna i "rätt" omloppsbana runt en stjärna? Om chansen att det händer är 1 på 189534927384738732984523 så kommer det med allra största säkerhet att hända, säkert på flera håll i Universum!

Sen tror jag inte att Universum har någon början eller slut. Jag tror att Universum har funnits för evigt. Jag menar, vad exakt var det som exploderade vid Big Bang? Antagligen hade Universum imploderat, och sedan exploderat (Big Bang). Detta kommer säkert att hända igen om många många år.

Mja, det som är mest intressant är ju att vi bor i ett universum där liv överhuvudtaget är möjligt. Tänk dig alla våra konstanter som vi använder i fysiken, eller det matematiska/logiska språket vi använder för att beskriva verkligheten vem bestämde dem? Vi kan inte bortse ifrån att universum tycks "finstämt" för att liv ska kunna vara möjligt, varför har tillexempel tyngdkraften just den verkan den har? Hade den varit bara det minsta lilla annorlunda hade universum som vi känner det aldrig kunnat uppstå. Jag tror det är mycket viktigt att man inser att verkligheten aldrig någonsin är så enkel som den ser ut att vara

Jag tycker det förefaller ganska enkelt faktiskt. Det har alltid varit såhär, och det finns ingen anledning till det. Det bara är så och har alltid varit så. Vi människor vill hela tiden ha en anledning till saker och ting, och här finns det ingen anledning, så då hittar vi på en och börjar be till himmeln.

Mat skrev:

empezar skrev:Själen är ju ens psyke, som finns i våra hjärnor. Själen är alltså i högsta grad "fysisk".

Att människan skulle ha någon metafysisk medveten "själ" är för mig absurt.

Varför då?

Skulle människan utvecklat en slags själ då vi evolverade från apor till människor? Vår hjärna blev större, och helt plötsligt fanns det rum för en övernaturlig "själ". Ja, det låter ju logiskt.

Aporna hade redan själ från början BTW har ni sett de gamla Planet of the Apes filmerna?, de ger verkligen perpsektiv på evolutionen

empezar skrev:

Mat skrev:

empezar skrev:Själen är ju ens psyke, som finns i våra hjärnor. Själen är alltså i högsta grad "fysisk".

Att människan skulle ha någon metafysisk medveten "själ" är för mig absurt.

Varför då?

Skulle människan utvecklat en slags själ då vi evolverade från apor till människor? Vår hjärna blev större, och helt plötsligt fanns det rum för en övernaturlig "själ". Ja, det låter ju logiskt.

Jo, jag kan väl också tycka att det låter underligt ibland. Men notera att jag använder ordet "själ" som synonym för "vad som helst vi inte kan kartlägga", som ungefär vad som helst som inte skulle kunna vara mätbart, finns den, som du tror, bara i vårt psyke så stämmer (väl, eller?) div. framtidsprognoser. Sen la jag inga värderingar på vad jag tror om det.

Empezar, vad som är självet, jaget eller själen och vart det sitter hjärnan vet ingen idag. Man vet att vissa mänskliga attribut såsom t.e.x. kognition, affekt och motorik sitter i hjärnans frontallob. Men man vet inte vart själva medvetandet sitter. Själv tror jag att själen något abstrakt som skapas genom samspelet av alla neuron i hjärnan. Att utesluta att själen är metafysisk tror jag kan vara förhastat, för ingen vet egentligen. Att tro blint på naturvetenskapens förträfflighet och utesluta allt annat är som att tro på en religion. Eftersom vi bara är en fis i universum skulle det vara konstigt om vi kunde förstå allt. Därför tror jag att man gör bäst i att hålla sinnet öppet. Av erfarenhet har ju ofta vetenskapen fel och så upptäcker man det och går vidare.