empezar skrev: Det kvittar ju dock hur bra läkare de blir, eftersom varken BG eller HP/HA-kvoten är till för att selektera lämpliga läkare, utan snarare lämpliga studenter som klarar av studierna. Då är frågan om de som kommer in via HA-kvoten håller samma klass som 20,0:orna. Eller lägre/högre. Håller de åtminstone samma klass så är (var) HA-kvoten ett bra sätt att belöna arbetslivserfarenhet.

Som jag sa, jag protesterar inte mot HA och dylikt. Det jag menar är att det verkar finnas någon slags allmän uppfattning som kommer fram i de här diskussionerna att de som kommer direkt från gymnasiet skulle vara sämre lämpade att bli läkare. Angående lämplighet som student, så är det som jag förstår det inte så vanligt att folk hoppar av efter att ha börjat på utbildningen (och då menar jag inte avhopp efter en vecka som uppenbarligen har med andra omständigheter att göra). Om jag inte missuppfattat så verkar det som att de flesta klarar av studierna, oavsett antagningsingång. EriMån skrev att han märkte "helt sjuk skillnad" på folk i sin klass beroende på om de kom direkt från gymnasiet eller inte. Som jag förstod det menade han personlig mognad och dylikt. Så länge man klarar sina studier kan man ju se det som irrelevant huruvida man är socialt mogen än eller inte.

Visst, arbetslivserfarenhet och allmän livserfarenhet kanske gör en person mer fokuserad på målet och gör att personen har en mindre romantiserad syn på läkaryrket. Å andra sidan så har någon som kommer direkt från gymnasiet sin studietid i färskt minne, och har antagligen studievanan och studietekniken inne, såväl som att han eller hon antagligen fortfarande kommer ihåg hur en njure fungerar och därmed är väl förberedd. Som jag ser slutar det jämnt, den ena är inte mer lämplig för studier än den andra. (Sen finns det ju självklart de som både jobbat och studerat efter gymnasiet, men om man ska gå på det blir kraven lite komplicerade.)

empezar skrev:Man utvecklas säkert mer av att resa än att jobba helger och lov medan man bor hemma hos föräldrarna. Det håller jag absolut med om.

Men det är väl inte den sortens arbetslivserfarenhet jag och många andra syftar på.

Och jag vet väl inte om jag tycker det är trångsynt att ha en åsikt om vad som får en person att mogna mest. Man har ju bara sina egna erfarenheter att utgå ifrån, och dina erfarenheter stämmer tydligen inte överens med mina. Det gör dock varken dig eller mig trångsynt.

Vad är det för sorts arbetslivserfarenhet då? Sommarjobb räknas det? =P

Jag accepterar din åsikt. Men du meddelar ju själv att man har sina egna erfarenheter att utgå ifrån, just av den anledningen kanske du drar slutsatsen att arbetsliverfarenhet är viktigaste för "mognad"... men det finns ju så mycket annat här i världen ... medan jag kanske omedvetet tror att resa är det som ger erfarenhet och mognad. Håller också med dig om att det måste variera att jobba vid andra omständigheter när man inte bor hos föräldrar o.s.v. och i längre utsträckning ...

Det är nog hela situationen att stå på egna fötter och att ha ett arbete där det ställs krav på dig, där du lär dig ta ansvar, där du måste prestera väl för annars får du sparken, och utan lön måste du kanske flytta. När man bor hemma tror jag inte man tar sitt arbete på lika stort allvar som när man är självständig. Det är såklart helt och hållet relativt dock. Men det är ändå inte så mycket som står på spel.

Det är ju när man ställs inför utmaningar, när man misslyckas, när saker inte går som man tänkt sig, det är då man utvecklas. Att du reste till USA och att det inte alls blev som du tänkt dig, det var säkert jättebra för din personliga utveckling. Jag tycker dock att den viktigaste "utvecklingen" en person kan ha är den som kommer från att leva ett vuxet liv, där man står på sina egna fötter utan stödskenor. Har man ingen erfarenhet av att vara vuxen så är man inte vuxen. Därför tycker jag arbetslivserfarenhet är viktig - inte bara på grund av själva arbetet, utan allt runtomkring det. Bor man hemma betyder arbetslivserfarenhet egentligen ingenting. Bor man själv men får veckopeng av pappa så man klarar sig så utvecklas man heller inte (eller väldigt lite). För att vara självständig krävs det ett arbete.

Bra svar. Jag måste säga att jag håller med dig i allt det där...